fredag 24 augusti 2012

Liten lathund för utmattade, del 1











1. Sök hjälp


Alla är vi bra på olika saker. 
Jag har varit väldigt bra på att inte lyssna på min kropp. 
När den gör ont, säger ifrån, är hungrig, vill sova, gå på toa och allt det där andra livsnödvändiga. 

Det funkade rätt hyfsat i 29 år. 
Sen hände något som man väl kan etikettera som ett trauma - vilket rörde upp en massa småtrauman som låg och skvalpade längst in. 
Min kropp sa ifrån i båda ändar, bokstavligen. 
Utan att gå in på allt för många detaljer så var 2003 ett tarmkirurgins år. 
Nacke, axlar, armar hade länge krånglat (skriv själv 15 000 tecken om dagen får du se), men den smärta som nu slog till var av en helt annan kaliber. 
En sån där som aldrig låter dig vila, utan tar över hela ditt liv. 
Krämporna kom, jag blev överjordiskt trött. Kunde slockna sittandes, jag sov sov sov.  

Tror ni jag lyssnade på det?
Tror ni att jag sökte hjälp?  
Nä, jag körde på - och så här i efterhand tror jag att jag tänkte att jag kunde lura kroppen. 
Om jag bara ignorerar det som skriker inuti så går det säkert över. 

"Ta en ipren, så kör vi!", som man sa på mitt förra jobb. 

Nej, jag lovar. Det här ska inte bli en sjukdomsjournal. 
Jag skriver inte detta för att få sympatier. 
Jag skriver för att jag är så trött på att vi inte vågar prata med varandra om våra svagheter och för att jag tror på att vara den förändring man själv vill se. 
För att jag de senaste åren fått så många trevande frågor om hur jag gjorde för att bli frisk.  
För att jag gjort många, långa resor som både kostat tid och pengar (totalt sex år i terapi - nu outar jag det) och egentligen kommit fram till att de bästa råden är så enkla. 
De kan egentligen sammanfattas i några rader. 

Vad är utbrändhet? Vad kan man göra åt det? 
Går det någonsin att bli frisk när man nästan tagit död på sig själv av stress?

För min stressresa slutade inte där. Den fortsatte i full hastighet i fyra år till. 
Tills jag slutade sova och var i princip vaken i veckor.  
Tills kroppen gjorde så ont att jag grät mig genom nätterna. Ingen smärttablett i världen funkade.
Jag drev mig själv så långt att min en gång så kreativa hjärna aldrig kommer att bli vad den en gång var. 
Värken blev kronisk - och jag kommer kanske alltid att ha minnesluckor, koncentrationssvårigheter, ljudkänslighet och kanske får jag aldrig tillbaka kontakten med mitt fulla språk. 
Jag kommer nog alltid att vara trött på att vara så trött på att vara trött. 

Men det fina med att nå botten är att man är tvungen att be om hjälp. 
Jag var inne hos läkaren på Sophiahemmet i kanske fyra minuter, sedan fick jag en remiss till smärtkliniken på Danderyds sjukhus. 
Det jag lärde mig hos dem räddade mitt liv. 

Och det tänkte jag skriva om nästa gång. 




(Bilden är ren stöld från internet)

1 kommentar:

  1. Jag tror att du kan hjälpa många att säga stopp till sig själva i tid. Sen är arbetslivet med sitt högt uppdrivna tempo och glapp mellan våra olika verkligheter ett stort problemområde.

    SvaraRadera