Liten lathund för utmattade, del 2

2. Hjärnan är också en kroppsdel

Det skulle ta tre månader innan smärtkliniken kunde ta emot.
Det tog några veckor.

En dag ringde de och sa att de fått en tid över i dagarna mellan jul och nyår. Kunde jag?
Jag fick ett förberedande formulär på posten där jag skulle berätta min smärthistoria. På ritade människokroppar skulle jag föra in symboler för var smärtan fanns och av vilken karaktär. Värk, ilande, molande, pulserande, brännande osv? Hade den pågått mer än tre månader?
Det blev kryss och kludd över hela pappret och det kändes inte direkt hoppfullt att behöva skriva att skiten funnits där i många år. Ordet kronisk gjorde mig livrädd.

Några saker behöver sägas om den Sofia som sen klev in på smärtkliniken.

Att jag aldrig hade sökt hjälp är inte hela sanningen.

Jag hade fått akupunktur (gjorde bara saken värre) och knaprat mängder av antiinflammatoriska piller (funkade så där).

Men det var aldrig någon läkare som förstått vidden av problemen, eftersom jag aldrig berättade allt.

Min föreställning hade hela tiden varit att det här var något jag själv skulle klara av. Och att problemen var främst psykologiska.

Jag vågar nog också påstå att jag hade ganska mycket kunskap.

Flera år i psykodynamisk terapi hade gjort mig så pass medveten att jag kunde förändra livet: byta jobb, stad, partner, boende osv.

Flera års EMDR-behandling med hypnos (något fantastiskt som förtjänar ett eget inlägg) hade gett tillbaka lusten på livet och en ny slags kroppskännedom.

Jag hade gått kurs i personligt ledarskap och slukat självhjälpsböcker - både vetenskapliga fakta och alternativa tankar kring psykologi, stress, självkänsla och relationer.

Ett tag gick jag hos en näringsfysiolog och beteendevetare, som hjälpte mig att lägga om kosten (också något som förtjänar ett eget inlägg).

På jobbet skrev jag populärvetenskap om hälsa och träffade och intervjuade experter.

Men vad spelar kunskap för roll om man inte lever därefter?

När man envist strävar efter att fixa biffen själv.

När man är livrädd för att avfärdas som en fibromyalgikärring.

När man förtvivlat undrar: jag är ju lycklig och trygg, hur kan det då göra så ont?

När alla prover visar perfekta värden samtidigt som man känner sig dödssjuk?

När jag var som mest speedad fladdrade dagarna i rockvideotempo.

Så fort jag slappnade av kom värken.

Så fort jag försökte motionera och träna så svarade kroppen med migränanfall.

Den enda gången det inte gjorde ont ivar när jag satt helt stilla, med kuddar under ben och armar.

Allt tog energi, till och med roliga saker. Att säga nej blev viktigare än att säga ja.

Konsekvensen: jag blev en tråkig soffpotatis, rädd för att inte kunna fortsätta jobba.

På smärtkliniken tog en överläkare emot.

Hon hade röd- och vitprickiga strumpor på fötterna som hon la upp i kors på undersökningsbänken, när hon lutade sig tillbaka i stolen och lyssnade.
Jag minns inte alla detaljer från det första samtalet, men vet att jag var där inne i 1,5 timme.

Hon hade verkligen läst det långa brev som jag bifogat med formuläret, och sa saker som fortfarande kan göra mig mjuk i knäna av lycka.

Hon sa att hon knappt ens behövde undersöka mig fysiskt, min berättelse räckte för att ställa diagnos.

Hon förklarade att det för hennes team inte finns något som heter fibromyalgi, utan att de inriktar sig mer på hjärnans funktioner.
Att de dagligen träffar patienter med utmattningssyndrom och att de ofta är unga och högpresterande. Inte sällan kvinnor.
Att deras forskning och kliniska erfarenheter gör dem allt mer övertygade om att långvarig stressbelastning kan "bränna sönder" hjärnans smärtreglering.

I stället för att gasa och bromsa, gasar den konstant med fullt påslag.

Det i sig leder till ny utmattning. Det tar på krafterna att ha ont.

Till slut blir det en enda stor kortslutning av alltihop, belöningssystem och smärtsystem larmar, oavsett vad kroppen gör.

Smärtstillande läkemedel gör bara saken värre, och förvirrar hjärnan.

Hon lärde mig också något om sömnen.

Att en av dess funktioner är att reparera de belastningar kroppen normalt utsätts för under en dag.

Sover man inte, samlas skadorna på hög.

Hon ritade på sin whiteboard och droppade ner små glimtar av hopp i mig.

"Du har redan gjort allt du kan göra själv. Det här kommer att gå jättebra".

Ordinationen blev:

- släng alla smärtstillande piller i soporna.

- börja med en signalstimulerande medicin i mycket låg dos för att ge signalsubstanserna och noradrenalinet hjälp på vägen (sömnen).

- köra fysisk aktivitet i minst 30 minuter varannan dag - med råd av sjukgymnast.

- träffa en beteendevetare för att lära mig mindfullnessmeditation att sedan själv praktisera.

Jag har aldrig träffat så flummiga och alternativa läkare som på smärtkliniken.

Det är nog just därför de lyckas.

Mer om det nästa gång!