tisdag 21 augusti 2012

Mitt liv som yogi (inte yoghurt)







Själen går på högvarv, kroppen finns.
Signalerna är så tydliga; det är dagen efter yoga.

Yoga fungerar, det bara är så.
Att slå knut på sig själv i grupp är utvecklande och kolossalt invecklat.
Det gör ont och är det skönaste som finns.

Poweryogan – ful- och fuskyogan. Jag kommer ihåg första gången jag hittade hela trampdynorna. När senor och muskler började framträda på fötter och handryggar. Jag kände mig stark och förbannat vacker. Omgivningen började kommentera min raka hållning, vilket var mumma för min medfödda skoliossjälvkänsla. Det var över tio år sedan.

Kundaliniyogan. Jag och min dåvarande sambo satt och eldandades i ring med utbrända damer i en nedsläckt källarlokal. Instruktören sjöng mantran på finlandssvenska och atmosfären var kärleksfull. Något hände med oss där, och vi blev fast i två terminer. Hormonpass, kåtpass, frustrationspass, immunförsvarspass. Zat nam!

Sen blev även jag utbränd. Då borde jag ha gått på yoga. Kroppen och själen la av, men ingen yoga.

Nidrayogan – sömnyogan. Det vilande men vakna medvetandet. Guidad kroppsskanning och mycket irriterande snarkningar. Jag muttrade mest, men så här i efterhand tror jag det gjorde nytta. Kroppsskanningarna kan jag fortfarande använda mig av när kroppen rusar i 180.

Hej, det är vi som är den klassiska yogan!, sa instruktören i den algdoftande lokalen. Det var öppet hus och vi låg som packade sillar – inte på yogamattor av plast, utan frotté. Alla som någon gång varit på yoga vet att man inte vill ligga på någon annans frotté. Vi fickstå på huk och svinga armarna som yxhuggare. Passet var tre timmar. Jag gick aldrig mera dit.

Ashtangayogan. Finyogan. Jag gav den ett par år. Rökelse och hierarkier. Diafragmaandning och djupa blickar in i de andra deltagarnas ögon. Jag ville så gärna också vara en sån där senig, tjusig yogatjej som kunde riva av 23 solhälsningar i högt tempo. Min nacke strejkade – prova själv att bära hela kroppstyngden på ett par fisaxlar. Men stå på huvudet, det kan jag fortfarande!

Kundalinin fick en ny chans. Google ledde till en alternativklinik där de erbjöd både änglaterapi och kristallkommunikation upptäckte jag när jag kom dit. Vita kläder ett måste. Jag är inte den som är den, och blundade och tonade in. Men instruktören haltade omkring, fem minuter in i passet fes hon. Jag gick aldrig mera dit.

Men det lustiga var att på väg in i fistantens pass så gick jag fel. Lokalsinnet ledde till en lokal i andra änden av korridoren. Jag klampade på – mitt i ett pass iyengaryoga. Och satan i gatan, det där ville jag prova. Avancerade hathaställningar med hjälp av remmar, kuddar, klossar, stolar och rep. Och lite lagom med rökelse.
Igår var första passet. Idag är jag en decimeter längre.
Men jag saknar strupsången.
Namaste!




(bilden är stulen från internet)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar