En fingerborg kan visst vara en världsomseglare

Att blogga är från och med nu en överlevnadsstrategi. 
Ett hej mellan vänster och höger hjärnhalva. 
Ett sätt att hålla orden och tanken levande, när dagarna är fulla av andra slags tankar och ord.

Poesin, jag tappade den.
Eller så har den transformerats in i bilder och facebooktrudelutter, de där som är så lätta att ta och snabbt publicera vidare i stället för att formulera. Eller så väntar den, och ruvar den, bakom någon av mina sönderdatoriserade axlar. Jag har aldrig varit så tyst som nu, och jag tänkte försöka höja rösten.
Något måste gnissla igång inuti om jag inte ska självdö innan 40.

Jag kommer att vara precis lika pretentiös som alltid.
Vara för ohämmat öppen för mitt eget bästa och berätta om alla mina terapier och kroniska sjukdomar. Och hävda att ni alla lider av samma åkommor.
Jag kommer att vara kärleksfull, för det tycker jag är vackert.
Och jag fattar att det egentligen inte är någon big deal, för det är inte så många som läser i alla fall.

Hej och hallå världen, nu pratar vi!