Fyra miljarder år

Fyra miljarder år
har vi på oss

fyra miljarder år
innan solen förbrukat allt sitt väte
blir till en röd jättestjärna
som slukar vår levande, blå planet
och spottar ut den
i ett öde, förkolnat klot

Sen får solen ytterligare 250 miljoner år till
innan den själv skrumpnar
blir en vit iskall dvärg
lika tyst som jorden

Allt ska lägga sig till vila
i en kosmisk djupfrys
en gång för evigt


Men,
vi kan tänka på en sockerkaka

på hur den kan stå där i solen, diskbänksljummen
husmodersredo
för färden ut till en sommarstuga

trots att den som brukade baka den
redan lagt sig oförgänglig
på sin egen hallmatta

och var klar
och vi kvar

Ni vet, så där när saknaden
blir en sjukdom i bröstet

när minnen
sliter stora stycken ur logiken
och kronologierna upphör

Då vi förstår;
vi färdas ju med kärlekens hastighet

När vi vill
kan vi snudda vid platsen
där allt vi lärt oss, säger
att den vi saknar borde vara.