Den har så många namn

Så har den slagit till igen.
Eller slagit till, den mera smyger sig på. Lömsk och dränerande, avgrundshålsbedövande.

Alzheimer.
Stroke.
Cancer.
Hjärtstillestånd.

Den har så många namn.
Och jag gillar inget med den.

På kortare tid än ett år har vi begravt fyra familjemedlemmar. Idag somnade även vår kusin in, alldeles för tidigt. Ännu ett sår i släktens själ - under hela min uppväxt har dåliga gener fulla av hjärt-kärlproblem legat som en förbannelse över oss alla.

Jag är inte en av dem som dog ung.
Jag har ännu inte hunnit göra några by pass-operationer, känt halspulsådrorna slamma igen eller hjärtat volta i bröstet. Mina hjärtkamrar flimrar inte och mitt blodtryck håller sig på mattan. Proppar är än så länge något jag bara byter ute i elskåpet i trapphuset och ballongsprängningar är något man gör i baksmällan efter kräftskivan.

Men det gör ont.
Och jag är rädd.
För vem som står på tur.
Det är liksom inbyggt i själva existensen.

Så länge tänker jag att själva meningen med livet är att 1) det finns liksom ingen mening med livet 2) ständigt släppa taget om det som sker 3) försöka ha det så bra som möjligt under tiden.

Då når man något som nog kan kallas lycka.
Då är man liksom klar när det är dags.
Då är det okej att vi alla är små groddar i ett ständigt pågående universum.