onsdag 30 december 2009

Familjemysterium




Han klev i land på Ellis Island 1929, efter en båttur som måste varit lång på så många sätt. 21 år gammal gjorde han den stora Resan för att påbörja ett nytt liv i landet over there.

Emigranten. Min biologiske farfar. Folke.

Han, liksom tusentals andra svenskar klev i land, synades och värderades, uppgav härkomster och inkomster, sjukdomar och släktingar, yrke och ork. Med sirlig skrivstil skrev han under med sitt namn i ett dokument som sa att han var han: trädgårdsmästaren, med släktingar i landet. Jag tror han ljög, och jag tror inte att han var ensam om just det.

Ett o blev till a i ett efternamn och snart till ett familjemysterium. Ett 101 år gammalt familjemysterium som präglat min familj på olika sätt. Inte minst min far, som växte upp i en familj med en känsla av att vara oäkta och att tillhöra en släkt som bodde på andra sidan skogen - och sanningen.

För någon gång under 1933 måste Folke ha återvänt till Sverige och Västmanland och gjort min farmor gravid. Av någon anledning vände han hem igen, och av någon anledning valde han att aldrig kontakta sin son.

Försökte han? Ville han? Och vilket liv fick han, utan oss? Det kommer vi nog aldrig att få svar på, men via internet, google hit och google dit, släktforskningscommunities och webbfolkbokföringar så har nu ett mejl gått iväg till vad som kan vara min pappas halvsyster. Vi har sett henne på bild och till och med gått på den gata där hon antagligen bor. En virtuell promenad som tog några minuter. Jämför det med de släktforskningspärmar och gamla arkivfilmer min far försökt med genom åren.

Internet är fantastiskt. Håll en tumme för att vi får svar.

måndag 28 december 2009

Hud för hud för hand

Undan för undan
skall helgon täckas av

hud för hud för hand
skall helighet ersättas
av velighet

Människa,

katakomberna ekar
och tungor smakar jord

som meningen med meningen
tillintetgjord.




Illis: Sae Tachimori

Tvåsamhet


Den ensamhet
som enas här
är ingen ensamhet
som en samhet

den är två.



~



Jag ska gifta mig. Tänka sig.

Det är roligt att se vad det gör med människor i min omgivning. Vilka tankar och förväntningar som drar igång, vilka drömmar som projiceras. Det är så rart.

Det enda jag vet är att jag vill. Och det är just nu det bästa jag vet.

onsdag 23 december 2009

Visslunda (10)

Det tog en timme att ro ut till skäret. Ön reste sig som en nyfiken hjässa ur vatten. I månsken var den kall och vit. I dagsljus var den hetta. Tält. Sovsäckar. Brist på liggunderlag. Solskydd. Och ett tassande likt rovdjur kring ett byte som råkat riva upp en reva av blod. Det vita i vassen såg ut som en fot; ett ruttet gäddhuvud ter sig aldrig lika exotiskt. Och hur vi samlade begagnad tobak i toalettpapper, och rökte det, sjungandes; it's a nice day for a white wedding.

Det som hände där ute var inte barnförbjudet.
Det var förbjudet.

Plåstersakta

Jag fick ett brev idag. 32 rader kärlek från någon som för en stund är beredd att kalla sig min mor. Vi kände varandra i fyra år, och jag betalade henne dyrt för den vänskapen. För att hon skulle vara min "mor".

I fyra år visste hon allt om mig. Jag visste inget om henne, mer än hennes namn och arbetsplats. Jag fick inte veta, men gissade hennes ålder, kunde spåra personlighet, åsikter och smak i kläder och omsorgsfulla detaljer, men sa inget. I tyst samförstånd visste vi båda när saker förändrades. En förkylning. En försening. En trötthet. Nya infallsvinklar och teorier. Och det var alltid okej att mina ögon slukade varje millimeter i den lilla vindskammaren där hon tog emot. Jag i den ena kalla läderfåtöljen, hon i den andra. Mellan oss en klocka och ett inbetalningskort. Näsdukarna inom räckhåll. Och så orden.

En dag var jag klar. Jag skulle medvetet stänga den där dörren och själv välja att avsluta den relation vi hade. För terapi måste bli en relation, om det ska fungera, vet jag nu. Man måste hela vägen in, röra om med stor slev, slita ut den och sedan slänga bort den. Eller lägga bort den, försiktigt. Det var kanske det viktigaste hon lärde mig, pseudomamman, att relationer alltid kommer att behöva avslutas, men att det är sundast då det sker plåstersakta.

Och idag låg de där. Efter två års frånvaro: 32 rader om hennes liv. Det var f-nimig den finaste kärleksförklaring jag någonsin fått.

Men! I morgon ska jag fara hem för att pussa på den mamma som inte är pseudo, utan min alldeles egen mor, på riktigt.

Så här vacker:


Marsipantomtetävlingen

Förlagan var röd, handgjord och väldigt detaljrik.

Vi slet länge vid köksbänken. Svetten lackade och kampen var hård.

Snart stod de där; tripp, trapp, trull.


Mitt bidrag


Danies bidrag



Pelles bidrag

tisdag 22 december 2009

Välkomna

Det går att bjuda in er, allesammans
på en och samma gång

ställa er i cirkel
be er att stanna

här kan ni snegla över glaskanter
utan att veta särskilt mycket
om varandra

Ni kan gå många, långa
promenader

knyta ett par skor
och börja att vandra
med riktningen: du

Därför finns här en gränd
en stol som klarat sig undan regnet
och kanske en sedel till kaffet

men också en förtvinad puckel
där ni kan lägga en hand

säga; seså vännen
seså, seså, seså


Ni får det här
en funktion

och som svampar ur marken
ska vi resa oss mot solen

vi; jorden.