I fyra år visste hon allt om mig. Jag visste inget om henne, mer än hennes namn och arbetsplats. Jag fick inte veta, men gissade hennes ålder, kunde spåra personlighet, åsikter och smak i kläder och omsorgsfulla detaljer, men sa inget. I tyst samförstånd visste vi båda när saker förändrades. En förkylning. En försening. En trötthet. Nya infallsvinklar och teorier. Och det var alltid okej att mina ögon slukade varje millimeter i den lilla vindskammaren där hon tog emot. Jag i den ena kalla läderfåtöljen, hon i den andra. Mellan oss en klocka och ett inbetalningskort. Näsdukarna inom räckhåll. Och så orden.
En dag var jag klar. Jag skulle medvetet stänga den där dörren och själv välja att avsluta den relation vi hade. För terapi måste bli en relation, om det ska fungera, vet jag nu. Man måste hela vägen in, röra om med stor slev, slita ut den och sedan slänga bort den. Eller lägga bort den, försiktigt. Det var kanske det viktigaste hon lärde mig, pseudomamman, att relationer alltid kommer att behöva avslutas, men att det är sundast då det sker plåstersakta.
Och idag låg de där. Efter två års frånvaro: 32 rader om hennes liv. Det var f-nimig den finaste kärleksförklaring jag någonsin fått.
Men! I morgon ska jag fara hem för att pussa på den mamma som inte är pseudo, utan min alldeles egen mor, på riktigt.
Så här vacker:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar